På väg hem

Detta bildspel kräver JavaScript.

En morgon väcks jag 06.50 av ljudet av automatvapen. Något yrvaken försöker jag ta reda på vad som sker. Med jämna mellanrum hör vi skottlossning ett par hundra meter från våra bostäder. Ganska snabbt kan paniken avblåsas, det visade sig bara vara jaktsäsong på antiloper (eller gaseller, jag har aldrig lärt mig skillnaden). Samma väckning upprepas de kommande morgnarna.

Men morgonjakten var inte det enda som skapade oro på kliniken. Drygt två veckor senare attackerades Pibor och vår klinik plundrades, i den våldsspiral som fortsätter att skörda offer i delstaten Jonglei.

Det som skulle inträffa i Pibor kom knappast som en överraskning. Alla berörda parter visste om vad som var på väg att ske, även om proportionerna kanske avvek från förväntningarna. Vi evakuerade teamet den 23 december, efter rapporter om att grannorten Lekwongole kunde komma att attackeras samma kväll. I det läget hade vi följt säkerhetsläget noga i två veckor. In i det sista hoppades vi kunna undvika en evakuering, men till slut blev säkerhetssituationen alltför svår.
Samtidigt som vi packade ihop datorer och kommunikationsutrustning, hördes megafoner i grannskapet. Megafonerna upprepade en och samma uppmaning; att alla bygdens män skulle ta sig till frontlinjen och strida.

Jul firade vi i Juba, Sydsudans huvudstad. Det var ett par märkliga dygn i ovisshetens tecken. På annandagen återvände vi till Pibor, i hopp om att kunna återuppta arbetet på plats. Väl framme hade säkerhetssituationen än en gång förvärrats.  Ett par timmar senare satt vi på planet tillbaka till Juba. Innan avresa hade vi ett kort möte med ett 20-tal av våra anställda från Pibor som fortfarande inte hade lämnat orten.

Folk var finklädda på kliniken. Och mitt i det nu genommilitariserade området kring landningsbanan gick barn omkring i nya högtidskläder, pojkar i kostymbyxor och flickor i rosa klänningar. Väntan på undergången blandades med det fortfarande pågående julfirandet. Men det rådde knappast någon julefrid. Stämningen i Pibor var nu en helt
annan än före evakueringen; ett lågmält gravallvar hade infunnit sig.
På kliniken fanns en grupp mödrar med sina barn. De hade inga akuta besvär, men hade sökt sig till kliniken för att göra hälsokontroller på sina barn i förebyggande syfte. De sa själva att de förberedde sig på en långvarig flykt ut i bushen och ville vara säkra på sina barns hälsotillstånd innan de gav sig iväg.

Dagen därefter bränns Lekwongole till marken. Befolkningen befinner sig på flykt. Vår klinik i Lekwongole blir totalförstörd. En känsla av maktlöshet infinner sig. Pibor ligger bara ett par timmars marschväg från Lekwongole.  Evakuerade sitter vi på kontoret i Juba och väntar, varje gång telefonen ringer förväntar vi oss det värsta.

Pibor attackerades på nyårsafton. Strider pågick i närområdet ett par dagar till. Den 5 januari var jag med på ett plan som besökte Pibor för att undersöka om förutsättningar fanns för att återvända. Vår klinik var fullständigt plundrad. Överallt låg mediciner, papper, annan utrustning. På rutten tillbaka till Juba tog vi med fem patienter för vård vid universitetssjukhuset där, alla med skottskador. Bland passagerarna fanns en pojke, kanske två-tre år gammal, med en skottskada i huvudet. Hur det har gått för honom sedan dess vet jag inget om.

Den 7 januari återvände Läkare Utan Gränsers team till Pibor. Efter ett dygn hade el och vatten till anläggningen återupprättats och sjukvårdspersonalen öppnat en provisorisk mottagning, samtidigt som området städades upp.
Nu pågår arbetet för fullt, allteftersom flyktingar från hela regionen strömmar in till Pibor. Många patienter har varit på flykt i bushen länge, deras skottskador är flera veckor gamla och i många fall är såren nu infekterade. Behovet av sjukvård är enormt.

För egen del har vistelsen i Sydsudan nått sin ände. Nästa vecka åker jag på en projektledningskurs i Bryssel för Läkare Utan Gränser, en förberedelse inför kommande uppdrag. Detta var mitt första uppdrag i fält, men knappast det sista.  Att arbeta i fält har varit en mycket givande upplevelse, jag har lärt mig mycket om mig själv. Mitt i allt elände finns också en otrolig värme och gemenskap, och det är något speciellt att dela arbetsplats med motiverade människor från alla jordens hörn. Det är inte ett 9-till-5-jobb, men väl en erfarenhet för livet.

Nyvunnen frihet och brutal vardag

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sydsudan har nu varit ett självständigt land i dryga fem månader. Landet blev FN:s 193:e medlemsstat, bara ett par dagar efter självständighetsdagen den 9 juli. I praktiken har dock Sydsudan varit ett land för sig sedan fredsavtalet 2005, och även innan 2005 styrdes många områden av gerillarörelsen SPLA snarare än den sudanesiska regeringen i Khartoum. Pibor, där vårt projekt är aktivt var dock aldrig under SPLA:s kontroll under kriget.

I folkomröstningen om självständighet i januari 2011 röstade blott en av Pibors invånare för fortsatt union med Sudan. 88 267 röstade för självständighet. Men bortom euforin kring det nya landets nyvunna frihet så domineras folks vardag av brutala realiteter. Nyligen skrev vår projektledare här i Sydsudan, Parthesarathy en artikel om utmaningarna för humanitära organisationers arbete i landet. Artikeln illustrerar mycket av den problematik som Läkare Utan Gränser brottas med i projekten i landet. På vår internationella hemsida finns också flera andra artiklar som beskriver arbetet i Pibor. I en annan artikel beskriver Deborah, en amerikansk sjuksköterska, arbetet vid vår klinik. Artikeln är från 2008, men situationen är i stort densamma. Självständigheten har på intet sätt betytt ett slut på konflikter mellan olika folkgrupper i området. I en av våra internationella nyhetsnotiser från juli 2010 beskrivs en konkret krissituation för projektet i ett läge där etniska konflikter eskalerade kraftigt.

Slutligen vill jag tipsa om fotografen Jenn Warrens vackra fotoserie. Warren dokumenterar Läkare Utan Gränsers projekt i delstaten Jonglei, dels Pibor-projektet samt ett projekt i de norra delarna av delstaten. Fotoserien illustrerar mycket av de utmaningar som teamet i Pibor dagligen möter.

En stressig morgon

I kontakt med vår flygsamordnare i Juba.

Som ny i Läkare Utan Gränser finns en uppsjö av ord och förkortningar att lära sig. Ett (för mig) nyinlärt ord här i Pibor är ”medivac’, förkortning av ”medicinsk evakuering’. Medivacs organiserar vi i de lägen patienter behöver transporteras akut till huvudstaden Juba för kirurgiska ingrepp.

Igår kväll anlände en ung man, med skottskada i ena benet. Han blödde kraftigt och hade tappat mycket blod. Men varken i Pibor eller i Juba har flygplatserna nattlampor vid landningsbanan, så att få hit ett flyg under natten är omöjligt. Medivac organiseras således i ottan morgonen därpå.

Under sådana morgnar är det alltid mycket att göra och många små detaljer att fixa. Jag får walkie-talkieanrop i duschen och äter en panikfrukost på stående fot. Patientens tillstånd hade dock stabiliserats något under natten. Innan avresa ges patienten smärtstillande för att klara flygresan. Precis när vi har fixat bil och förare och är redo att åka till landningsbanan visar det sig att patientens medföljande anhörige har gått iväg till marknaden för att shoppa inför avresan. Vi har dock inte möjligt att vänta på att han kommer tillbaka, så en annan anhörig instrueras att resa med till Juba. Den ursprunglige medresenären återfinns dock på vägen till landningsbanan.

Väl framme vid landningsbanan förlöper allting snabbt och ovanligt odramatiskt. Efter att planet har landat visar det sig det är fyllt med 200 kilo myggnät som ska transporteras till vårt projekt i Gogrial vilket betyder att det inte finns någon plats på golvet för att spänna fast båren med patienten. Vi får improvisera, och båren fästs ovanpå de kompakt packade myggnäten. På det hela taget blir då resan både bekvämare och säkrare för patienten. När båren fäst direkt på det hårda flygplansgolvet kan det ju annars bli obekvämt vid en skakig take-off eller landning.

Mellan liv och död

Efter regn behöver alla större gropar på landningsbanan tömmas på vatten. Annars tar det evigheter innan marken torkar och planen kan landa.

Till kliniken i Pibor kommer folk med alla möjliga åkommor och besvär, från enkla förkylningar till allvarliga krokodilbett. Ingen dag är riktigt den andra lik. Men samtidigt finns det en handfull sjukdomar som återkommer dagligen. Och bland de yngsta patienterna är diarrésjukdomar ytterst vanliga.

Diarrésjukdomarna drabbar främst små barn, i åldrarna ett till fem. De bor i miljöer med bristfällig hygien och stoppar ofta saker i munnen. Under regnperioden, som fortfarande råder, får vi in drygt 15-30 barn per vecka. Under torrperioden ökar dock fallen markant, kanske till 30-60 per vecka. Under regnperioden är floden och brunnarna fyllda med vatten, men under torkan återstår bara små pölar på flodbädden. Samma vattenpöl används för att tvätta både kläder och människor, samma pöl förser också boskapen med vätska.

Medan barnen behandlas på vår klinik i Pibor så får föräldrarna hälsoutbildningar. Vi har ett team med folkhälsoinformatörer som talar det lokala språket murle. De lär ut betydelsen av att värna den hygieniska situationen kring barnen, att förvara mat under hygieniska förhållanden och att alltid tvätta händerna innan matlagning och efter toalettbesök. Folkhälsoteamet gör också ett mycket värdefullt arbete i de kringliggande byarna, där de informerar föräldrar om vilka varningstecknen är så att de kan ta barnen till kliniken i tid.

Åkomman är både banal och dödligt allvarlig. För ett par veckor sedan anlände en familj till kliniken klockan två på natten. De hade gått till fots från byn Manyrang, drygt en och en halv timmes marsch från vår klinik. Med sig bar de en liten pojke, medvetslös och extremt uttorkad. Vår jourhavande läkare lyckades inte hitta en ven för att sätta in dropp, utan var tvungen att ge en spruta med vätska rakt in i benmärgen (intraossal injektion). I det läget vågade ingen räkna med att pojken skulle överleva natten. Till vår stora förvåning och glädje så var pojken vaken och pigg under morgonronden, bara fyra timmar senare. Ett par dagar därefter anlände pojkens farmor, som lovprisade vår doktor och utförde en välsignelseceremoni till hennes ära.

De flesta barnen botas enbart med vätskeersättning och zinksulfat. Patienterna återvänder ofta hem efter två-tre timmar på kliniken. Men konsekvenserna ifall sjukdomarna lämnas obehandlade kan vara ödesdigra. Utan vätskeersättningen skulle flertalet av de barn som kommer till kliniken riskera att dö av uttorkning och följdsjukdomar inom ett par dagar.  Flertalet barn får en eller två doser, varje dos kostar ungefär en krona. Jämförelsen är något missvisande, det är knappast billigt att driva en vårdcentral på landsbygden i Sydsudan. Men i det enskilda fallet så kvarstår detta makabra faktum, att två små paket pulver för ett par kronor gör skillnad mellan död och liv.

Njursten och insikter

Innan avresa för ett niomånadersuppdrag i Afrika kan fantasin om olika hälsofaror lätt flyga iväg. Olika obskyra tropiska sjukdomar eller insekter som lägger ägg under huden för att, flera månader senare, kläckas i ens hud som genomborras av små, små maskar. Malaria och tse-tseflugor. Och så vidare. Vänner till mig varnade mig för risken att bli uppäten av lejon. Oklart om det var menat som ett skämt eller om det var ett uttryck för ärlig oro för min hälsa.

I september, bara fem dagar efter att jag anlänt till projektet, infinner sig oturen.

Mitt i natten känns det som hela buken och ryggen står i brand, som om ryggrad och organ är på gränsen till att knäckas eller implodera. Jag tar ett par Alvedon, men det är som att släcka en vulkan med en hink vatten. Ett par minuter senare står det klart att det inte rör sig om vanlig ryggvärk. Panikslagen anropar jag jourhavande sjuksköterska (vi sover alltid med en walkie-talkie på nattduksbordet, ifall något skulle hända under natten).

I detta läge blir lyxen av att faktiskt bo på ett sjukhus uppenbar.

Strax finns ett helt team med läkare och sjuksköterskor i mitt sovrum. Prover tas, dropp med smärtstillande och vätskeersättning monteras upp vid sängkanten. Ganska snabbt utfärdas en preliminär diagnos: njursten. Jag somnar senare i ett töcken av medicinering.

I Pibor finns inga möjligheter till avancerade diagnoser eller behandling ifall komplikationer skulle uppstå. Jag transporteras ut för analys och eventuell behandling. Jag äter konstant olika tabletter, som gör smärtan hanterbar. Njurstenen blir jag kvitt ett par dagar senare. Hemresan till Pibor försenas dock en vecka, på grund av dåligt väder.

I väntan på solsken och hemkomst till projektet återkommer en och samma fundering, en och samma frågeställning, gång på gång. Vad hade hänt om jag inte hade haft tillgång till sjukvård? Den dryga timme jag spenderade innan den tunga smärtlindringen började verka var en helvetespassage, hur hade jag klarat dagar och veckor utan smärtlindring ifall jag hade bott i någon av de otillgängliga byarna i Sydsudans utkanter? Eller om jag inte hade haft råd att köpa mediciner? Frågor som dessa är nyttiga, kanske till och med nödvändiga, för att förstå vikten av det arbete vi utför. Kanske är vårt projekt en droppe i havet om man ser till den dystra hälsostatistiken för landet som helhet. Men för tiotusentals invånare i Pibor är Läkare Utan Gränser för närvarande den enda instans som kan erbjuda kvalificerad (och gratis!) sjukvård.

Inregnade

Jag i regnet.

En dryg månad har nu gått sedan jag anlände till Sydsudan, för mitt första uppdrag som fältkoordinator för Läkare Utan Gränser. Mitt nya hem heter Pibor. Här driver Läkare Utan Gränser en primärvårdsklinik med två mindre hälsostationer (så kallade utposter) i andra byar i samma län. Fram tills nu är vi den enda organisation som erbjuder någon form av kvalificerad sjukvård i området, utöver vår klinik finns inga sjukhus eller vårdcentraler.

Idag skulle vi ha ”rotationsdag”. Två gånger i veckan har vi tillgång till ett flygplan, en Cessna Caravan med plats för sju-åtta passagerare. Landets huvudstad, Juba, ligger ett dygns bilresa bort. Vägen dit är mestadels spikrak. Delstaten Jonglei (där Pibor ligger) bebos av nomadiska folkgrupper och således kan vägar byggas utan att det skär genom någons markegendomar. Men under merparten av året går det överhuvudtaget inte att bruka vägarna eftersom de blir till lera under regnperioden. Den lokala marknaden töms på allt fler varor ju längre regnperioden varar och nu finns det i princip bara telefonkort kvar att köpa. Så flygplanet blir vår enda kontakt till omvärlden.

Rotationsdagarna är, för min del, de mest intensiva. Mat, mediciner, byggmaterial, tält, med mera levereras från Kenya och Juba. Landningsbanan måste hållas fri från folk och djur. Den skär rakt igenom byn och det är inte helt ovanligt att den får fungera som fotbollsplan eller som betesmark för getter. Folk reser in och ut. Personal skickas till utposterna för att besöka patienter där, patienter skickas från utposterna till Pibor för att få vård. Ibland skickas patienterna också till Juba eftersom vi inte har möjlighet att utföra kirurgiska operationer på kliniken i Pibor. Tillfrisknade personer skickas hem. Ny personal anländer, personal som fullföljt sina uppdrag reser hem. Hela processen sker under ständig tidspress, planet måste vara hemma i Juba eller i norra Kenya igen innan flygplatserna där stänger.

Och så finns alltid ett och samma orosmoment i bakgrunden. Vädret. Landningsbanan i Pibor är inte asfalterad. Regnar det så förvandlas allt till lera och gyttja. Och i ett slag, utan förvarning, öppnar sig himlen en dryg halvtimme efter att planet lämnat sin kenyanska ursprungsort. All planering spolas, bokstavligen, bort. Gympaskor byts mot gummistövlar. Istället för en arbetsdag på ett brännhett landningsfält blir det en heldag framför datorn på kontoret. I ett par timmar råder för ovanlighetens skull våt svalka, innan luften blir varm och kvav i eftermiddagssolen.

Lerigt landskap, utsikt från planet.

Att inte kunna kontrollera skeenden som dessa innebär en ständig frustration. Ibland kan patienter, som väntar på att remitteras, bli utan vård i flera dagar. Eller så sitter de fast på ett sjukhus långt bort från sin hemby efter att de tillfrisknat (vi skickar alltid med en familjemedlem när patienter flyttas). Medicin- och matförsändelserna till utposterna försenas. Etc, etc.

Jag tänker lite på mitt första besök till utposterna, min första ”rotationsdag” i fält. Den resan lämnade de två starkaste minnena från min korta tid i Sydsudan. Med oss på planet från Pibor fanns en pojke, kanske 11-12 år gammal. Han hade kommit till kliniken några veckor tidigare, med allvarlig stelkramp. Han hade varit nästintill förlamad och läkarna fruktade att de inte skulle kunna rädda hans liv. Nu var sjukdomen besegrad, och han log och utstrålade livsglädje i bilen på väg till landningsbanan. Väl framme vid flygplanet kunde han med stolthet klättra upp för trappan, ett långsamt steg i taget. Det var då flera veckor sedan han sett sina vänner i hembyn. För mig som arbetar på klinikens kontor, snarare än i daglig direktkontakt med patienterna, blev det en påminnelse om hur Läkare Utan Gränsers arbete här gör konkret skillnad, hur vår verksamhet räddar liv.

Ett par timmar senare skedde något som jag nog aldrig glömmer. Efter ett möte med personalen vid en av utposterna, vandrade vi mot flygplanet för att resa hem till Pibor. En panikslagen kvinna, med ett spädbarn i famnen, mötte oss precis innan vi kom fram till landningsbanan. Hon halvsprang emot oss, med skräckslagen blick. Antagligen hade hon hört vårt plan land, och skyndat sig för att söka hjälp. Barnet hade spytt blod i flera dagar, och vi bestämde oss snabbt för att ta med modern och barnet på planet. Barnet avled ett dygn senare. Sannolikt var sjukdomen malaria. Familjen hade sökt hjälp hos en ”läkare” som barnet fått sprutor av. Sannolikt hade barnet fått en överdos – eller kanske bara placebodoser. ”Läkarna”, som saknar medicinsk utbildning, ger inte sina patienter några papper eller annan information om vilka injektioner de får, vilket skapar enorma problem när patienterna anländer till vår klinik. De berättar att de fått sprutor, men har ingen aning om vilken medicin det rör sig om. Om en patient redan har fått överdos av malariabehandling så blir ytterligare medicinering livsfarlig. Och rör det sig om placebos kan det vara akut att patienten medicineras.

Det är en ständig uppförsbacke för teamet här med att nå ut med information om vikten av att söka vård i tid. Befolkningen är utspridd över en stor yta och i många fall saknas vägar vilket gör att patienterna måste gå i flera dagar innan de når kliniken. Utmaningarna för arbetet här är enorma. Men samtidigt delar vi alla insikten om att tiotusentals människor skulle ha  berövats sin rätt till sjukvård utan vår insats här.