Hemma igen

Nu har mitt andra uppdrag för Läkare Utan Gränser i Sydsudan nått sin ände. Från flyktinglägret Yida bär jag med mig hem bilder, minnen och upplevelser, både av glädje och av sorg. Ett starkt minne var en medicinisk evakuering. En treårig flicka kom till kliniken med ett sår i ansiktet. Hon hade förlorat mycket blod, och läkarnas bedömning var att hon bara hade ett par timmar kvar att leva ifall hon inte togs till ett större sjukhus. En vansinnesjakt för att hitta ett flygplan inleddes, och mirakulöst nog landade ett flygplan (chartrat av en annan organisation sedan tidigare) samma eftermiddag och piloten gick omedelbart med på att transportera patienten, modern och en av våra sjuksköterskor. Blodtransfusion organiserades för färden och kort därefter flög patienten och följeslagarna iväg till Juba. Hela processen skedde under stor tidspress, och det var länge oklart om planet skulle kunna starta i tid för att hinna till Juba innan flygplatsen där stängde för kvällen.

Patienten avled tidigt nästa morgon. Varför vet vi inte riktigt, såvitt jag vet fick vi aldrig någon obduktionsrapport från det statliga sjukhuset. Våra läkare var förbryllade, och det kändes som ett tungt bakslag för oss alla.

Jag befann mig i Sydsudan den historiska dagen 9 juli, det nya landets första självständighetsfirande. I Yida märkte vi framförallt av firandet genom ljudet av automatvapen, då dessa fungerar som fyrverkerier vid högtider. Kvällen innan och framförallt vid gryningen den 9 juli ekade skottlossningen runt omkring oss. Vi samlades alla inne på kontoret, i hopp om att dess plåttak skulle skydda mot nedfallande kulor. Senare på dagen passerade skolklasser, sudanesiska flyktingbarn, utanför sjukhusets port. De sjöng sånger och bar en hemmagjord sydsudanesisk flagga.

När hälsokrisen i flyktinglägret började bli ett faktum var vi tvungna att lägga om hela verksamheten, bygga ut sjukhuset, utöka teamet och transportera in mer material och mediciner. I regnsäsongens början var det knappast en enkel bedrift, men nu är expansionen ett faktum. Idag finns ett tjugotal internationella volontärer på plats, när jag anlände var vi bara fem. Det hela har gått mycket fort. En helt ny aktivitet är våra mobila nutritionsenheter, placerade på olika platser för att nå ut med speciella matprodukter för att motverka undernäring bland små barn.

Tiden i Yida har varit en mycket utmanande, men samtidigt lärorik erfarenhet.

Skrämmande verklighet

Här i Yida är läget väldigt allvarligt. Vattenbrist och dålig hygien slår särskilt hårt mot barn under 5 år.

Igår kväll dog fyra barn på kliniken. Idag anlände ett undernärt barn, som avled direkt i samband med ankomsten till kliniken. Krisen i flyktinglägret Yida fortgår och fler små barn avlider. Orsakerna, med undantag från ett malariarelaterat fall, är bristande hygien och brist på tillräckligt med vatten.

Mot bakgrund av dödsfallen på vår klinik så befinner sig Yida i nödläge vad det gäller dödlighet bland barn under fem år. Två dödsfall dagligen per 10 000 barn under fem år är den internationellt accepterade definitionen på ett medicinskt nödläge. Statistiken är chockerande. Efter att ha sett en gråtande moder lämna sjukhusets port med sitt barn inlindat i en av sjukhusets gråa filtar är inte statistiken abstrakta siffror, den är en skrämmande verklighet. För oss som bor fem-tio meter från kliniken är det omöjligt att inte ständigt tänka på vad som sker där inne. Varje gång vi hör oväntade ljud på natten oroar vi oss för det värsta.

Expansionen av sjukhuset accelererar för varje dag. Vi har satt upp staket kring ett drygt 1 000 kvadratmeter stort område för att kunna bygga ut sjukhuset. Ribban för hur mycket personal vi rekryterar höjs hela tiden, vilket betyder fler och fler läkare och sjuksköterskor. Idag anlände två nya sjuksköterskor från delstatshuvudstaden Bentiu, med erfarenhet av arbete med undernärda barn. Antalet internationella volontärer ska fyrdubblas jämfört med personalstyrkan för en månad sedan.

”Skakande upplevelse”

Det har dröjt att skriva en uppdatering om läget i Yida. Dels därför att tid har blivit en bristvara här, men framförallt därför att är svårt att beskriva vår situation i ord och text. De senaste veckorna har hälsosituationen i flyktinglägret försvårats dramatiskt. Antalet patienter ökar, men framförallt är patienterna mycket sjukare än tidigare.

Vi har alla lärt oss känna igen tecknen. Det märks på läkarnas blick när de kommer tillbaka från kliniken. En tystnad sprider sig i gruppen. Ingen behöver säga något, vi vet redan vad som har skett.

Nästan varje dag avlider ett eller flera barn. För två månader sedan var dödsfall relativt ovanliga på kliniken, idag inträffar de dagligen. Offren är barn under fem år, de anländer till kliniken undernärda och försvagade av diarrésjukdomar. Våra läkare och sjuksköterskor arbetar dygnet runt för att hålla dem vid liv, men allt för ofta anländer de allt försent till sjukhuset för att kunna räddas.

Vad som sker i Yida är inte en slump. Allteftersom flyktinglägret växer sprids sjukdomar via bristande hygien. Det saknas latriner, det råder brist på tvål. När regnet faller och stora delar av lägret översvämmas sprids avföring och bakterier ohejdat. Små barn med ständig diarré tappar i vikt, de kan inte tillgodogöra sig den mat de får. Deras immunsystem försvagas och de drabbas av lunginflammation, infektioner eller andra åkommor. Att vandra in i kliniken är en skakande upplevelse, att möta barn vars hud hänger löst från kroppen eller vars armar och ben är så smala och sköra att det knappt går att urskilja några muskler. Vissa förefaller vara helt livlösa, andra rör sig sakta som i slow motion. Det är en syn som nog aldrig går att glömma.

Kring kliniken pågår frenetisk aktivitet. Nya tält reses för att ge plats för fler patienter. Vid sjukhusets port har en provisorisk möbelfabrik uppstått, en liten grupp hantverkare samlas och tillverkar sängar på löpande band. Vi köper sängarna så fort de blir klara för att kunna erbjuda sovplats för ytterligare patienter. Vi rekryterar hela tiden mer personal, ett trettiotal personer från orten är kallade till anställningsintervjuer denna vecka. Imorgon anländer en tredje läkare, snart kommer ännu fler förstärkningar utifrån för att bemanna ett sjukhus med växtkramp.

Kampen mot mässling

André, chef för vår verksamhet i Sydsudan, besöker vaccinationsmottagningen.

En av våra största farhågor här i lägret är mässling. En epidemi i lägret skulle, i värsta fall, skörda många offer bland de yngsta invånarna. Vid lägrets infart, där alla nyanlända passerar, har vi därför upprättat en vaccinationsmottagning. Alla barn mellan sex månader och fem år vaccineras mot mässling av vår personal där. Bara de senaste två dagarna har vi vaccinerat 380 barn.

”Inne på kliniken råder knappast lugn och ro”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag är tillbaka i Sydsudan sedan två veckor, för ett andra uppdrag för Läkare Utan Gränser. Denna gång som projektkoordinator för vår tältklinik i flyktinglägret Yida. Vi är bokstavligt talat ”off the map”; Yida återfinns inte på några tryckta kartor. Här fanns en pytteliten by. Den 9 juli 2011 hamnade byn på gränsen mellan republiken Sudan och republiken Sydsudan. Under de senaste månaderna har tusentals flyktingar korsat gränsen från Sudan och ett enormt flyktingläger etablerats.

Varhelst vi vandrar i flyktinglägret möts vi av samma hälsning från lekande barn. I början av min vistelse i Sydsudan upplevde jag smeknamnet som ganska obekvämt. ”Khawaja” är egentligen en arabisk hederstitel , och användes under kolonialtiden som titel för brittiska tjänstemän och militärer. I dagens Sydsudan har det dock blivit ett samlingsnamn för västerlänningar i allmänhet, som jag gradvis har börjat vänja mig vid.

Idag är Yida en stad av vass och halm, med långa rader av enkla hus. Här och var reser sig termitstackar som majestätiska röda obelisker. Vissa måste vara minst 3-4 meter höga. När solen är som hetast och stigarna helt öde känns en promenad i lägret som att vandra på en annan planet.

Inne på kliniken råder knappast lugn och ro. Varje dag anländer hundratals nya invånare till Yida, och allteftersom lägret växer ökar trycket på vår verksamhet. Omkring 250-300 patienter tas emot varje dag på vår öppna mottagning. Varje vecka blir ett fyrtiotal patienter inlagda för vidare behandling. Bland de mest kritiska fallen finns många små barn med livshotande diarrésjukdomar. Att hålla dem vid liv kräver omvårdnad dygnet runt.

Nu bloggar jag igen!

Jag är tillbaka i Sydsudan. Den här gången i flyktinglägret i Yida. Så här sammanfattar Läkare utan Gränser situationen i landet:

I Sydsudan råder nu en allvarlig flyktingkris. Omkring 100 000 flyktingar har flytt från Sudan över gränsen in till Sydsudan. De läger som finns är överfulla och varje dag kämpar invånarna med att få vatten och mat. Läkare Utan Gränser gör en stor insats i flyktinglägren.

I den här nyheten från 14 juni i år kan man läsa mer om situationen i Sydsudan.

Jag är som sagt på plats i Yida, se på kartan, där 50 000 flyktingar finns.

Yida finns i Unity State, uppe till vänster på kartan.

På väg hem

Detta bildspel kräver JavaScript.

En morgon väcks jag 06.50 av ljudet av automatvapen. Något yrvaken försöker jag ta reda på vad som sker. Med jämna mellanrum hör vi skottlossning ett par hundra meter från våra bostäder. Ganska snabbt kan paniken avblåsas, det visade sig bara vara jaktsäsong på antiloper (eller gaseller, jag har aldrig lärt mig skillnaden). Samma väckning upprepas de kommande morgnarna.

Men morgonjakten var inte det enda som skapade oro på kliniken. Drygt två veckor senare attackerades Pibor och vår klinik plundrades, i den våldsspiral som fortsätter att skörda offer i delstaten Jonglei.

Det som skulle inträffa i Pibor kom knappast som en överraskning. Alla berörda parter visste om vad som var på väg att ske, även om proportionerna kanske avvek från förväntningarna. Vi evakuerade teamet den 23 december, efter rapporter om att grannorten Lekwongole kunde komma att attackeras samma kväll. I det läget hade vi följt säkerhetsläget noga i två veckor. In i det sista hoppades vi kunna undvika en evakuering, men till slut blev säkerhetssituationen alltför svår.
Samtidigt som vi packade ihop datorer och kommunikationsutrustning, hördes megafoner i grannskapet. Megafonerna upprepade en och samma uppmaning; att alla bygdens män skulle ta sig till frontlinjen och strida.

Jul firade vi i Juba, Sydsudans huvudstad. Det var ett par märkliga dygn i ovisshetens tecken. På annandagen återvände vi till Pibor, i hopp om att kunna återuppta arbetet på plats. Väl framme hade säkerhetssituationen än en gång förvärrats.  Ett par timmar senare satt vi på planet tillbaka till Juba. Innan avresa hade vi ett kort möte med ett 20-tal av våra anställda från Pibor som fortfarande inte hade lämnat orten.

Folk var finklädda på kliniken. Och mitt i det nu genommilitariserade området kring landningsbanan gick barn omkring i nya högtidskläder, pojkar i kostymbyxor och flickor i rosa klänningar. Väntan på undergången blandades med det fortfarande pågående julfirandet. Men det rådde knappast någon julefrid. Stämningen i Pibor var nu en helt
annan än före evakueringen; ett lågmält gravallvar hade infunnit sig.
På kliniken fanns en grupp mödrar med sina barn. De hade inga akuta besvär, men hade sökt sig till kliniken för att göra hälsokontroller på sina barn i förebyggande syfte. De sa själva att de förberedde sig på en långvarig flykt ut i bushen och ville vara säkra på sina barns hälsotillstånd innan de gav sig iväg.

Dagen därefter bränns Lekwongole till marken. Befolkningen befinner sig på flykt. Vår klinik i Lekwongole blir totalförstörd. En känsla av maktlöshet infinner sig. Pibor ligger bara ett par timmars marschväg från Lekwongole.  Evakuerade sitter vi på kontoret i Juba och väntar, varje gång telefonen ringer förväntar vi oss det värsta.

Pibor attackerades på nyårsafton. Strider pågick i närområdet ett par dagar till. Den 5 januari var jag med på ett plan som besökte Pibor för att undersöka om förutsättningar fanns för att återvända. Vår klinik var fullständigt plundrad. Överallt låg mediciner, papper, annan utrustning. På rutten tillbaka till Juba tog vi med fem patienter för vård vid universitetssjukhuset där, alla med skottskador. Bland passagerarna fanns en pojke, kanske två-tre år gammal, med en skottskada i huvudet. Hur det har gått för honom sedan dess vet jag inget om.

Den 7 januari återvände Läkare Utan Gränsers team till Pibor. Efter ett dygn hade el och vatten till anläggningen återupprättats och sjukvårdspersonalen öppnat en provisorisk mottagning, samtidigt som området städades upp.
Nu pågår arbetet för fullt, allteftersom flyktingar från hela regionen strömmar in till Pibor. Många patienter har varit på flykt i bushen länge, deras skottskador är flera veckor gamla och i många fall är såren nu infekterade. Behovet av sjukvård är enormt.

För egen del har vistelsen i Sydsudan nått sin ände. Nästa vecka åker jag på en projektledningskurs i Bryssel för Läkare Utan Gränser, en förberedelse inför kommande uppdrag. Detta var mitt första uppdrag i fält, men knappast det sista.  Att arbeta i fält har varit en mycket givande upplevelse, jag har lärt mig mycket om mig själv. Mitt i allt elände finns också en otrolig värme och gemenskap, och det är något speciellt att dela arbetsplats med motiverade människor från alla jordens hörn. Det är inte ett 9-till-5-jobb, men väl en erfarenhet för livet.